helvetestrådar och ufon

För någon vecka sedan började jag på ett nytt projekt som består av att göra gardin till klänning. Jag hade ingen direkt plan mer än att jag ville att snittet skulle vara ganska simpelt. I övrigt ville jag mest att tyget skulle tala för sig självt då jag älskar mönstret och färgerna. Av någon outgrundlig anledning kom jag dock på att jag skulle fylla i mönstret genom att brodera med metalltråd (som är det jobbigaste jävla skitmaterialet att arbeta med), för att få en mer tredimensionell känsla och effekt.
 
Tyvärr gav inte broderiet som jag nu kämpat med i vad som känns som hundra år ett ganska lamt intryck..
 
 
Nu har dock metalltråden tagit slut (till min stora lättnad) och eftersom jag inte tagit mig till tygaffärn för att köpa foder eller det tyg jag tänkt sy ärmarna i så har arbetet med klänningen stagnerat och under tiden har jag försökt ta tag i ufosamlingen som annars förvisats till lägenhetens mörkaste hörn.
 
Att åtgärda gamla ufon är ju dessvärre det tråkigaste som finns så det går i maklig takt. Något skraltigt gammalt hål har jag fått ihopsytt men utöver det har jag mest plockat fram gammalt spånadsmaterial som jag tänkt ta tag i de senaste kanske två åren.
Så det jag gjort mest de senaste kvällarna är att spinna linblånor som jag stickar in i en linnestickning som ska bli en skrubbvante som ska få till uppgift att hjälpa mig att få bukt med min skröppliga hud och för det har jag hört att torrskrubb ska uträtta mirakel!
 
 
 

björkklänningen

Idag är det valborg och vackert väder så efter en lång sovmorgon med bokfrukost bestämde jag mig för att cykla ut i naturen och fota min klänning som hängt på skåpsdörren och tjatat på mig länge nu.
 
Som jag tidigare nämnt (ca tusen gånger) är det en klänning jag sytt av ett tyg jag vävt av garn jag växtfärgat med björk. Av den anledningen var det såklart även superenkelt att ta beslutet att handsy plagget, annat vore oförlåtligt.
 
Själva konstruktionen är relativt simpel. Ett vanligt grundliv med insnitt vid midja och byst, en kjol i raka stycken som rynkats i midjan, korta puffärmar. I sidan har jag satt i en dragkedja, kjolen har ett par enkla fickor och jag har även fodrat kjolen så att den inte ska haka upp sig på strumpbyxorna hela tiden.
 
Under klänningen har jag min Peter Pan-blus i grönt linnetyg. När jag sydde den blusen gjorde jag det faktiskt i syfte att bära under den här klänningen då klänningen är i ylle och skulle vara världsstickigast om jag inte hade någon form av underplagg. Sen tänkte jag mig ju att det skulle bli himla fint också.
 
 
Det var inte meningen att det skulle bli puffärmar egentligen utan det blev alldeles knasigt när jag skapade mönstret och puff blev den bästa lösningen på de redan utklippta ärmdelarna. Vilket var en himla tur egentligen för det tyckte jag blev rysligt fint!
 
Rynkningen på kjolen knäpptes på rätsidan i ett tjusigt mönster. Har sagt det förut men det tål att sägas igen: jag ÄLSKAR rynkor!
 
Sen låg jag en stund bland sipporna och hade det allmänt gott och kände mig ohemult vårig.
Rolig anekdot från dagen förresten var att jag råkade ställa ryggan precis på något litet djurs hem för plötsligt började väskan röra på sig av att någon mycket irriterat buffade och puffade på den underifrån. Vem denna väskputtare var lyckades jag aldrig få syn på men efter att jag fnissat av mig lite bad jag om ursäkt och flyttade väskan såklart.
 
 
 

björktyget blir till klänning

Jag har äntligen vågat sätta saxen i mitt växtfärgade och handvävda tyg från förra året och håller nu för fullt på att förvandla tyg till plagg. 
Då det som sagt är växtfärgat och handvävt (om någon tycker att det var ett jävla tjat om att jag växtfärgat garnet och vävt det till tyg på min egen vävstol så kan jag tala om att det är medvetet skryt) så hade jag inte hjärta att köra över det med symaskin utan kände att det här krävde handsömnad och villkorslös kärlek.
 
Som vanligt blev det vajsing men i ett helt nytt moment den här gången. Det var nämligen så att ärmen blev mycket större än ärmhålet, vilket var jättekonstigt för jag mätte ju mycket mycket mycket mer noggrant än jag vanligtvis gör när jag ritar mönster och det brukar vanligtvis aldrig bli fel storlek på ärmarna, så jag fick improvisera och göra små veck så att det blev en slags puffärm istället. Det var inte alls vad jag ville ha men nu är jag glad att det blev som det blev för jag tror det kan bli tusan så fint i slutändan!
Det jag tar med mig från den här händelsen är alltså INTE att jag ska sluta vara lat och börja göra toile innan jag klipper i fintyg, utan att fel kan bli rätt och att det bara är att köra på och att man heller inte ska mäta för noggrant för då blir måtten fel! (seröst dock, jag borde börja med toilerna igen men finns det något så själamördande som toilesömnad?!)
 
Idag har jag ägnat mig åt ett av mina absoluta favoritmoment - rynkning!! Nu kanske någon tror att det här är ett taffligt försök till humor från min sida men det är faktiskt helt sant, jag älskar att rynka. Iallafall när jag får räkna trådar. Då är det som meditation och himmelrike och magi på en och samma gång!
 
För övrigt är det vår ute och jag har till min stora förtjusning upptäckt att min citronkattmynta har börjat kika upp efter flera veckors plågsam väntan och det var tur för både mig och myntan för numera har jag någon annan att längta efter och har inte alls tid att gå och tänka på myntor om dagarna! Men när jag emellanåt ibland hinner tänka på växter så önskar jag såklart att även alrunefröna ska rota sig och att lavendeln ska titta upp snart. Och att paradisträden ska växa till sig i lite mindre makligt tempo!
 
 
Upp