lin och lingon

Igår var en galet produktiv dag. Jag varvade textilsalar med skogspromenader och fick ihop allt från en färdig lingarnshärva till klänningsmönster och frukostbär.
 
Har lyckats oväntat bra med lingarnet som både är ganska tunt och jämnt.
 
Det var verkligen en såndär trevlig dag då allt faller på plats och går som det ska. Lingonen börjar bli sötare och blåbärsriset brann. Idag har jag kompenserat det med att ingenting har gått bra alls utan har spenderat hela dagen (på riktigt hela dagen med undantag för kiss/tekokar-paus) i sängen med mensvärk, skype, chips och några varv på ett par stickade sockor. Så nu är ordningen återställd och jag har inte övertrasserat "ohemult bra och smidiga dagar"-kontot, så jag kan känna mig trygg igen tacolov!
 

Sätergläntan vecka ett och linformation

Som vanligt är jag den slarvigaste och lataste bloggaren som existerat och har således inte berättat om något som hänt sen sist! Jag sydde tillochmed klart min metallbroderade klänning men lämnade den kvar i Skåne när jag for hit utan att ha dokumenterat den först.
Sen såg jag idag att universums underbaraste skaparsjäl och min topp ett inspirationsbloggare Alicia länkat till lilla mig och tänkte "Chips! Nu får jag allt ta mig i kragen med bloggandet igen!". Därför tillägnar jag även detta inlägg till Alicia lite extra (hoppas du tycker om lin!).
 
 
 
Jag har ju flyttat tillbaka till Dalarna och börjat läsa sömnad på Sätergläntan igen. Det är fantastikt underbart och heemskt ångestladdat i en enda röra och jag är glad att jag redan har tusen projekt på g + i uppstart, så att jag inte hinner känna eller tänka efter för mycket!
 
Stora delar av studierna har den här veckan bestått av materiallära och inriktats på lin. Lin är ett av mina favoritmaterial sen jag läste på Bäckedal och fick lära mig allt från att odla ända fram till färdig väv och jag tänkte därför göra ett inlägg i linets ära!
 
Bilden ovan är tagen i skolans linlada där vertyg till linberedningen förvaras och även om det var alldeles för fasligt mörkt nu ikväll så att det inte gick att fota där inne så lovar jag er att det är en underbar liten lada! Genom fönstret kan ni för övrigt skymta huset som jag bor i här på skolan.
 
Utanför ladan står lite lin som vi skördat på tork, vilket är ett av de första stegen i linberedning. Sen ska linet rötas, torkas igen, bråkas, skäktas och häcklas, vilket i princip innebär att man separerar den spinnbara fibern från skräpiga växtdelar. Tillslut har det som var en stor odling behandlats ner till en liten fjuttig men underbar mängd lintågor, som är de finaste fibrerna att spinna garn av.
 
 
 
När linet är berett från växt till fiber får man i huvudsak ut två olika kvalitéer. Lintågor/långlin som i mitten här, den finaste kvalitén som är lätt att spinna jämnt, tunt och stark, respektiver linblånor som är en slags sidoprodukt av sämre fiber som ofta fortfarande är ganska skräpiga och kan spinnas till ett något tjockare garn som är bra att ha som inslag. Det allra grövsta är ypperligt till handdukar (även om det tar ett tag att slita bort allt invävt skräp men det kan man ta som en gratis kroppsskrubb)
 
Långlinet håler jag personligen på att spinna på spinnrock för tillfället, något jag inte gjort på kanske fem år och nu blivit nykär i, samtidigt som jag valt att spinna blånor på slända. Vad jag ska göra med alltsammans vet jag inte men det spelar inte så stor roll heller för det är bara så ohemult trevligt att få spinna igen!
 
 

sambovantar

Som stickkunnig vore det pinsamt att bo tillsammans med någon som inte äger ett par vantar, vilket var fallet med min sambo. Så för att råda bot på detta var det bara att botanisera fram de färger jag trodde han skulle gilla mest ur garnväskan och sätta igång en vantstickning!
 
Alla färger är växtfärgade och från mudden till toppen är det färgat med: lök/krapp, björk, björk/indigo, björk/nässla.
Den orangea var från början ett experiment med mjölksyrafärgning av lök (minns jag inte fel var det skal från gul lök. eller röd. jag har glömt). Dessvärre blev det helt förskräckligt fult och dassigt och besvikelsen var stor, så nästa gång jag växtfärgade fick härvan plumsa ner i ett svagt efterbad av krapp och vips - jättetrevlig nyans!
 
Sambon blev mäkta stolt över sina nya vantar och färgsättningen hade jag tydligen lyckats ypperligt med! Personligen tycker jag att de ser lite småtrånga ut och har i efterhand fuktat och "stretchat" dom en aning. Mottagaren är dock alldeles för artig för att hålla med om att de skulle vara trånga och dessutom brukar ju yllevantar som tur är forma sig och töjas ut en del med tiden, så det gör nog inget ändå!
 
 
Upp